Provstick ur "Once She Dreamed"
PROVUTKAST, KAPITEL 3 - HWA -SUS GÖMDA SKATT
EDIT: Stycket är baserat på originalet, men dock har förändringar förekommit som inte uppdaterats här.
Miss Yon, en alldaglig förskolelärare, ungefär lika ung som Hwa-Sus egen mor, hade fullt upp med att samla ihop barnen runt det stora, låga och runda bordet som var placerat i mitten av den avdelningen dom kallade ”Rit-Rummet.” Rit rummet i sig var halvcirkelformat, med stora fönster så att så mycket solljus som möjligt skulle komma in. Ljusblåa gardiner hängde längst med de höga fönstrena och gav ett lugnt och tryggt intryck för besökarna. Väggarna var målade i barnens alla tänkbara motiv; blommor, träd, nallebjörnar och leksaker…
Barnen trängdes runt bordet, medan Miss Yon delade ut ritpapper till alla.
Klockan var nu runt tio och det var dags för målartimmen, barnens kanske bästa timme på hela dagen. Förvisso, Hwa – Su tillbringade nästan hela sin tid runt det stora ritbordet, med pennan i högsta hugg och med fokusen på det vita papperet. Men den här timmen var alla samlade runt bordet, och med miss Yon, som var Hwa – Sus favorit lärare, som knappt själv fick plats vid bordet. Hon ställde ned en stor back med kritor; kritor i alla slags möjliga färger, rött, blått, indigo, brunt, gyllengult… en skog av händer sträcktes ivrigt fram mot burken, när alla ville ha den samtidigt.
Men Hwa – Su hade redan sina pennor, smart nog så hade hon gömt dem under bordet; det fanns en liten springa mellan bordskivan och bordsbenet, där man kunde stoppa in saker.
Hwa – Sus lilla gömda skatt var en blyertspenna, två kritor och ett rosa suddgummi och en grön pennvässare. Kritorna var blå och svart, och av den smalare varianten, inte som dom stora och tjocka kritorna i den röda burken som alla sträckte sig efter. Konstigt nog så hade ingen frågat henne varifrån hon till synes alltid fick dem, för hon satt hela tiden med samma pennor i handen.
Men miss Yon hade allt annat i tankarna än att begrunda över vad Hwa – Su hade i sina händer. När kritburken ställdes ned utbröt det alltid små, och sporadiska krig mellan grannarna; och dom måste lösas så fort som möjligt, innan det urartade till ett fullskaligt krig där alla var mot alla och kritorna istället användes som projektiler som flög kors och tvärs över hela rummet.
Miss Yon hade ett enkelt knep för att lösa detta (till skillnad från hennes första dag, då tre av hennes kamrater var tvungna att rycka in, men det slog hon generat bort varje gång den tanken dök upp). Hon räknade upp namnen på dem, och den som blev uppropad fick ta tre kritor. Och det funkade alltid. Nästan alltid.
Så när hon till sist hade lyckats överrösta den ivriga skaran med barn, och lyckats dela ut kritorna till var och en utan några stridigheter, så kunde hon återgå till sitt lugna jag. Det var alltid pirrigt när kritorna skulle delas ut.
Miss Yon tyckte det lustigaste fenomenet på dagen inträffade när dom fick sina kritor – från att det nästan rådde storstadsbrus mitt inne i det annars fridfulla rummet, till att bli helt knäpptyst när alla hade fullt upp med sina teckningar. Bara ett lustigt krafsande hördes när kritorna drogs mot papperet.
Miss Yon såg ut över havet av små huvuden med ett fridfullt leende på läpparna. Hon älskade att jobba med barn; och hon såg en klar och tydlig koppling till hennes mor, som alltid så kärleksfullt hade pysslat om henne när hon var liten. Miss Yon hade förvisso bara jobbat på Sol Stigen i ett halvår; men hennes arbetskollegor betraktade henne som om hon alltid hade jobbat där.
Hon hade också naturligtvis noterat vad barnen hade för älsklingsobjekt när de ritade. Lilla Joo – Eun ritade alltid fåglar. Massor av fåglar. Svarta, vita, röda, rosa. Yon brukade roa sig med att försöka lista ut vad deras teckningar egentligen kunde betyda. I hennes utbildning hade hon klart fått lära sig att barn ofta uttryckte sin omgivning i form av symboliska saker, om man bad dem att rita. Yon visste att Joo – Euns far var pilot, och flög för Korean Airways. Han var borta ganska ofta, och kanske drömde hon om honom – och som sedan tog i uttryck av fåglar?
Kwan, en ganska kort och tystlåten pojke ritade jämt stridsvagnar. Stora, mörka och hotfulla saker, med en enorm kanon längst fram, och bilderna blev alltid i svart eller grått. Han och hans familj hade flytt från Nordkorea, och bodde nu permanent i Sydkorea. Miss Yon kände en viss oro för pojken, men också sorg. Han var bara fem år, och ändå kunde man så tydligt se hur maktens vapen påverkat honom på den nordliga sidan.
Min, en glad liten tjej med en oerhört livlig fantasi, älskade att rita båtar och hav. Ingen av hennes föräldrar hade yrken som berörde dom elementen, så Miss Yon hade nästan aldrig lyckats klura ut varför just vatten var hennes favoritobjekt att avbilda.
Miss Yon vred lite på huvudet, och fick syn på Hwa – Su. Miss Yon hade faktiskt noterat att Hwa - Su på något sätt alltid hade samma kritor i handen, och den lilla extra uppsättning målar grejer som utgjordes av blyertspennan, pennvässare och det rosa suddet. Men hon lät henne hållas med grejerna. Miss Yon såg ned på hennes papper och kunde konstatera att Hwa – Su nu var inne på sitt tredje ark – med en och samma figur på.
Hon ritade en pojke, eller kanske något lite äldre, en tonåring möjligen, att döma på adamsäpplet och det mer vuxna utseendet i ansiktet. Naturligtvis var ansiktet ritat med en femårings hand, men man kunde ändå ana skillnaden mellan en pojkes och en tonårspojkes ansikte på bilden. Och teckningen var inte dåligt gjord. Inte för att komma från en femåring. Näsan var detaljerad, ögonen hade glans och håret – Miss Yon var nog mest fascinerad av håret – dom flesta barnen ritade bara en massa sträck när dom gjorde hår, något som i det närmaste kanske kunde likna dreds eller rastaflätor. Kort för pojkar och långt för tjejer. Men Hwa – Su ritade faktiskt en frisyr, en bestämd frisyr på sina teckningar. Pojken hade en liten kalufs, håret var ungefär halvlångt och något vågigt och bakåtkammat bakom öronen. En annan sak som fascinerade henne var på vilket sätt Hwa – Su ritade ansiktet.
De flesta av barnen, om inte alla, ritade dem rakt framifrån, vilket var ganska normalt för deras åldrar, då dom inte förstod de mer avancerade vinklarna. Hwa - Su ritade faktiskt ansikte snett från sidan, framifrån, så att ena sidan blev större än den delen av ansiktet som vätte bort från åskådaren. Och till skillnad från de andra barnen, så gav hon pojken ett smeknamn. Namnet var ”La”.
”Vem är La”, frågade Yon med sin vänliga röst och satte sig på knä bredvid Hwa – Su. Hwa – Su lade huvudet på sned och knorrade belåtet.
”Han är min vän”, svarade hon glatt.
”Din vän?”
”Mhmm.”
”Aha”, svarade Miss Yon vänligt och försökte låta så nyfiken som möjligt för att Hwa – Su skulle avslöja lite mer om den här ”La”.
”Vilket vackert namn han har”, sade hon, för Miss Yon antog att det var pojkens namn, fastän det kunde vara namnet på hela teckningen likaså. Till hennes stora förvåning svarade Hwa – Su att det inte alls var namnet på pojken.
”Oj, men vad heter han då”, frågade Miss Yon förvånat och spärrade upp ögonen lite på teater vis.
”Jag vet inte, han säger aldrig det”, pep Hwa – Su fram, medan hon fyllde i håret. Miss Yon insåg att Hwa - Su möjligen hade en låtsaskompis, vilket inte alls var ovanligt i hennes ålder, om Yon inte mindes fel så hade hon själv en låtsaskompis när hon var fem – i alla fall enligt hennes egen mor.
Yon gick försiktigt fram i sina frågor och frågade henne vart han bodde någonstans.
”Han bor i staden La-h”, svarade hon kort. Hon markerade verkligen H:t i ändelsen av namnet. ”Men jag kallar honom för La, och det får jag av honom”, sa Hwa – Su förnöjt. Hon hade nu gått över till att börja rita den sedvanliga kragen runt hans hals. Miss Yon nickade stillsamt, mest för sig själv, innan hon klappade Hwa – Su på ryggen och reste sig för att gå bort till hennes kollegor som satt och planerade för eftermiddagen.
Kanske betydde Hwa – Sus fantasikompis ingenting. Hennes låtsaskompis verkade ju ha den relation till henne som alla andra låtsaskompisar barnen hade i den åldern. Yons egen mor hade sagt att Yons osynlige vän bodde under sängen. Yon log lite åt sin egen fånighet, men hon hade i bakhuvudet att man ändå skulle vara lite uppmärksam när det gällde barns låtsaskompisar, då de faktiskt kunde symbolisera någon bakomliggande faktor, en faktor som kanske inte framkom direkt via barnens tecknande eller prat.
Nästa dag, vid middagstid, då solens strålar hade börjat gulna lite, så satt Hwa – Su återigen vid bordet, med sin sedvanliga verktygssats framför sig. Dom flesta av de andra barnen hade redan åkt hem, och Hwa - Su var inte alltför sällan den sista att lämna förskolan. Den här gången stod Miss Yon och diskade efter barnens mellanmål, så miss Kyoung – Mi satt bredvid Hwa – Su istället. Det dröjde inte länge förens hon kom fram till Yon och frågade om La.
Miss Yon svarade att det verkar som om Hwa – Su hade en låtsaskompis, men hon fick en notis från den äldre kollegan Kyoung – Mi att hålla ett extra öga på Hwa – Su.
”Vad framkom medan du satt bredvid henne”, frågade Yon diskret över axeln till henne. Hon stängde av kranen och torkade av sig händerna.
”Hwa – Sus föräldrar är alltid sena, och den lilla flickan blir jämt lämnad kvar sist här”, sade Kyoung med låg röst till Yon.
”Hennes bästa vän Joo – Eun åker hem långt tidigare än Hwa, jag vet inte om jag tycker det är så bra att lille Hwa hela tiden får sitta ensam här ända till slutet – inte bara det att hon är ensam, utan också det att det blir väldigt långa dagar för henne utan någon förälder”, förklarade Kyoung.
”Vad kan det ha att göra med hennes låtsaskompis La”, undrade Yon försiktigt. Yon visste att hon hade en hel del kvar att lära, när det gällde barns psykologi, och Kyoung – Mi kunde med sin erfarenhet lära henne mer om det.
Kyoung tog Yon till den främre delen av rummet.
”Jag tror inte att La är en direkt påföljd av problemet, men jag har lagt märke till att hon nästan ser honom sm en riktig person, hon talar om honom som om han vore en riktig människa.” Kyoung gjorde en paus. Några av dom andra kollegorna anslöts sig till dem. Kyoung var den som hade mest erfarenhet av barn, och hon var den som jobbat längst på Sol Stigen efter det att Miss Min – Ji avgått. Kyoung hade sett många generationer av barn som kommit och gått.
”Man märker skillnaden på barn som talar om sina låtsaskompisar som om dom verkligen var deras låtsaskompis, än på dom barn som baserar låtsaskompisen på en verklig person. Barn som talar om låtsaskompisar som dom själva har hittat på, har oftast egenskaper som ingen annan har, dom kan till ett exempel flyga, vara osynliga eller anta olika former. Sedan är det deras sätt att förmedla det hela, dom ser det som en lek, ett spel, ungefär som när ett barn leker med sina leksaker och pratar med sig självt. Men Hwa – Sus låtsaskamrat har inget av dessa egenskaper, och hon är helt allvarlig på hur vida den här ”kompisen” verkligen existerar.”
Kyoung – Mi avbröt sig, såg fundersamt bort mot Hwa – Su, som nu hade sällskap av den unga Da – Eun, en vacker kvinna, eller tonårskvinna som hon var i allas ögon, en mycket trevlig och social praktikant från högskolan i Busan.
”Vad är det för detalj du reagerar mest över”, frågade en äldre kollega bakom Yon.
Kyoung – Mi satte fingret under hakan och funderade en liten stund.
”Att den här ’La’ bara existerar i hennes drömmar. Hon drömmer om honom, men han finns inte i verkligheten, så som andra barn påstår att deras låtsaskamrater gör. Det får mig att tro att det här är en person hon antingen kan ha mött i verkligheten, eller att La är ett undertryckt begär efter sällskap, uppmärksamhet eller någonting annat, jag vet inte.”
”Skall vi tala med hennes föräldrar”, frågade en annan kollega. Kyoung med vände sig snabbt om.
”Nej, vi väntar i ett par dagar och ser hur det utvecklar sig. Vi noterar dock att vi börjat ana oro, i fall att det skulle vara något – om två dagar talar vi med hennes föräldrar”, beslutade Kyoung – Mi bestämt. Miss Yon, som ändå inte riktigt hade förstått sig på Kyoungs oro, antog att hon måste lita på Kyoungs ord, för hon själv, med hennes korta erfarenhet med barn, så framstod Hwa – Sus låtsas vän La mer eller mindre harmlös, men tydligen var det något i det hela som fick Kyoung att börja fundera och oroa sig för Hwa – Sus tillvaro.
När Yon fortsatte med disken funderade hon mycket på vad Miss Kyoung hade sagt om låtsaskompisar. När hon kom hem från jobbet, så skulle hon ta upp sin barnpsykologi bok och läsa kapitlet om barns beteende.
EDIT: Stycket är baserat på originalet, men dock har förändringar förekommit som inte uppdaterats här.
Miss Yon, en alldaglig förskolelärare, ungefär lika ung som Hwa-Sus egen mor, hade fullt upp med att samla ihop barnen runt det stora, låga och runda bordet som var placerat i mitten av den avdelningen dom kallade ”Rit-Rummet.” Rit rummet i sig var halvcirkelformat, med stora fönster så att så mycket solljus som möjligt skulle komma in. Ljusblåa gardiner hängde längst med de höga fönstrena och gav ett lugnt och tryggt intryck för besökarna. Väggarna var målade i barnens alla tänkbara motiv; blommor, träd, nallebjörnar och leksaker…
Barnen trängdes runt bordet, medan Miss Yon delade ut ritpapper till alla.
Klockan var nu runt tio och det var dags för målartimmen, barnens kanske bästa timme på hela dagen. Förvisso, Hwa – Su tillbringade nästan hela sin tid runt det stora ritbordet, med pennan i högsta hugg och med fokusen på det vita papperet. Men den här timmen var alla samlade runt bordet, och med miss Yon, som var Hwa – Sus favorit lärare, som knappt själv fick plats vid bordet. Hon ställde ned en stor back med kritor; kritor i alla slags möjliga färger, rött, blått, indigo, brunt, gyllengult… en skog av händer sträcktes ivrigt fram mot burken, när alla ville ha den samtidigt.
Men Hwa – Su hade redan sina pennor, smart nog så hade hon gömt dem under bordet; det fanns en liten springa mellan bordskivan och bordsbenet, där man kunde stoppa in saker.
Hwa – Sus lilla gömda skatt var en blyertspenna, två kritor och ett rosa suddgummi och en grön pennvässare. Kritorna var blå och svart, och av den smalare varianten, inte som dom stora och tjocka kritorna i den röda burken som alla sträckte sig efter. Konstigt nog så hade ingen frågat henne varifrån hon till synes alltid fick dem, för hon satt hela tiden med samma pennor i handen.
Men miss Yon hade allt annat i tankarna än att begrunda över vad Hwa – Su hade i sina händer. När kritburken ställdes ned utbröt det alltid små, och sporadiska krig mellan grannarna; och dom måste lösas så fort som möjligt, innan det urartade till ett fullskaligt krig där alla var mot alla och kritorna istället användes som projektiler som flög kors och tvärs över hela rummet.
Miss Yon hade ett enkelt knep för att lösa detta (till skillnad från hennes första dag, då tre av hennes kamrater var tvungna att rycka in, men det slog hon generat bort varje gång den tanken dök upp). Hon räknade upp namnen på dem, och den som blev uppropad fick ta tre kritor. Och det funkade alltid. Nästan alltid.
Så när hon till sist hade lyckats överrösta den ivriga skaran med barn, och lyckats dela ut kritorna till var och en utan några stridigheter, så kunde hon återgå till sitt lugna jag. Det var alltid pirrigt när kritorna skulle delas ut.
Miss Yon tyckte det lustigaste fenomenet på dagen inträffade när dom fick sina kritor – från att det nästan rådde storstadsbrus mitt inne i det annars fridfulla rummet, till att bli helt knäpptyst när alla hade fullt upp med sina teckningar. Bara ett lustigt krafsande hördes när kritorna drogs mot papperet.
Miss Yon såg ut över havet av små huvuden med ett fridfullt leende på läpparna. Hon älskade att jobba med barn; och hon såg en klar och tydlig koppling till hennes mor, som alltid så kärleksfullt hade pysslat om henne när hon var liten. Miss Yon hade förvisso bara jobbat på Sol Stigen i ett halvår; men hennes arbetskollegor betraktade henne som om hon alltid hade jobbat där.
Hon hade också naturligtvis noterat vad barnen hade för älsklingsobjekt när de ritade. Lilla Joo – Eun ritade alltid fåglar. Massor av fåglar. Svarta, vita, röda, rosa. Yon brukade roa sig med att försöka lista ut vad deras teckningar egentligen kunde betyda. I hennes utbildning hade hon klart fått lära sig att barn ofta uttryckte sin omgivning i form av symboliska saker, om man bad dem att rita. Yon visste att Joo – Euns far var pilot, och flög för Korean Airways. Han var borta ganska ofta, och kanske drömde hon om honom – och som sedan tog i uttryck av fåglar?
Kwan, en ganska kort och tystlåten pojke ritade jämt stridsvagnar. Stora, mörka och hotfulla saker, med en enorm kanon längst fram, och bilderna blev alltid i svart eller grått. Han och hans familj hade flytt från Nordkorea, och bodde nu permanent i Sydkorea. Miss Yon kände en viss oro för pojken, men också sorg. Han var bara fem år, och ändå kunde man så tydligt se hur maktens vapen påverkat honom på den nordliga sidan.
Min, en glad liten tjej med en oerhört livlig fantasi, älskade att rita båtar och hav. Ingen av hennes föräldrar hade yrken som berörde dom elementen, så Miss Yon hade nästan aldrig lyckats klura ut varför just vatten var hennes favoritobjekt att avbilda.
Miss Yon vred lite på huvudet, och fick syn på Hwa – Su. Miss Yon hade faktiskt noterat att Hwa - Su på något sätt alltid hade samma kritor i handen, och den lilla extra uppsättning målar grejer som utgjordes av blyertspennan, pennvässare och det rosa suddet. Men hon lät henne hållas med grejerna. Miss Yon såg ned på hennes papper och kunde konstatera att Hwa – Su nu var inne på sitt tredje ark – med en och samma figur på.
Hon ritade en pojke, eller kanske något lite äldre, en tonåring möjligen, att döma på adamsäpplet och det mer vuxna utseendet i ansiktet. Naturligtvis var ansiktet ritat med en femårings hand, men man kunde ändå ana skillnaden mellan en pojkes och en tonårspojkes ansikte på bilden. Och teckningen var inte dåligt gjord. Inte för att komma från en femåring. Näsan var detaljerad, ögonen hade glans och håret – Miss Yon var nog mest fascinerad av håret – dom flesta barnen ritade bara en massa sträck när dom gjorde hår, något som i det närmaste kanske kunde likna dreds eller rastaflätor. Kort för pojkar och långt för tjejer. Men Hwa – Su ritade faktiskt en frisyr, en bestämd frisyr på sina teckningar. Pojken hade en liten kalufs, håret var ungefär halvlångt och något vågigt och bakåtkammat bakom öronen. En annan sak som fascinerade henne var på vilket sätt Hwa – Su ritade ansiktet.
De flesta av barnen, om inte alla, ritade dem rakt framifrån, vilket var ganska normalt för deras åldrar, då dom inte förstod de mer avancerade vinklarna. Hwa - Su ritade faktiskt ansikte snett från sidan, framifrån, så att ena sidan blev större än den delen av ansiktet som vätte bort från åskådaren. Och till skillnad från de andra barnen, så gav hon pojken ett smeknamn. Namnet var ”La”.
”Vem är La”, frågade Yon med sin vänliga röst och satte sig på knä bredvid Hwa – Su. Hwa – Su lade huvudet på sned och knorrade belåtet.
”Han är min vän”, svarade hon glatt.
”Din vän?”
”Mhmm.”
”Aha”, svarade Miss Yon vänligt och försökte låta så nyfiken som möjligt för att Hwa – Su skulle avslöja lite mer om den här ”La”.
”Vilket vackert namn han har”, sade hon, för Miss Yon antog att det var pojkens namn, fastän det kunde vara namnet på hela teckningen likaså. Till hennes stora förvåning svarade Hwa – Su att det inte alls var namnet på pojken.
”Oj, men vad heter han då”, frågade Miss Yon förvånat och spärrade upp ögonen lite på teater vis.
”Jag vet inte, han säger aldrig det”, pep Hwa – Su fram, medan hon fyllde i håret. Miss Yon insåg att Hwa - Su möjligen hade en låtsaskompis, vilket inte alls var ovanligt i hennes ålder, om Yon inte mindes fel så hade hon själv en låtsaskompis när hon var fem – i alla fall enligt hennes egen mor.
Yon gick försiktigt fram i sina frågor och frågade henne vart han bodde någonstans.
”Han bor i staden La-h”, svarade hon kort. Hon markerade verkligen H:t i ändelsen av namnet. ”Men jag kallar honom för La, och det får jag av honom”, sa Hwa – Su förnöjt. Hon hade nu gått över till att börja rita den sedvanliga kragen runt hans hals. Miss Yon nickade stillsamt, mest för sig själv, innan hon klappade Hwa – Su på ryggen och reste sig för att gå bort till hennes kollegor som satt och planerade för eftermiddagen.
Kanske betydde Hwa – Sus fantasikompis ingenting. Hennes låtsaskompis verkade ju ha den relation till henne som alla andra låtsaskompisar barnen hade i den åldern. Yons egen mor hade sagt att Yons osynlige vän bodde under sängen. Yon log lite åt sin egen fånighet, men hon hade i bakhuvudet att man ändå skulle vara lite uppmärksam när det gällde barns låtsaskompisar, då de faktiskt kunde symbolisera någon bakomliggande faktor, en faktor som kanske inte framkom direkt via barnens tecknande eller prat.
Nästa dag, vid middagstid, då solens strålar hade börjat gulna lite, så satt Hwa – Su återigen vid bordet, med sin sedvanliga verktygssats framför sig. Dom flesta av de andra barnen hade redan åkt hem, och Hwa - Su var inte alltför sällan den sista att lämna förskolan. Den här gången stod Miss Yon och diskade efter barnens mellanmål, så miss Kyoung – Mi satt bredvid Hwa – Su istället. Det dröjde inte länge förens hon kom fram till Yon och frågade om La.
Miss Yon svarade att det verkar som om Hwa – Su hade en låtsaskompis, men hon fick en notis från den äldre kollegan Kyoung – Mi att hålla ett extra öga på Hwa – Su.
”Vad framkom medan du satt bredvid henne”, frågade Yon diskret över axeln till henne. Hon stängde av kranen och torkade av sig händerna.
”Hwa – Sus föräldrar är alltid sena, och den lilla flickan blir jämt lämnad kvar sist här”, sade Kyoung med låg röst till Yon.
”Hennes bästa vän Joo – Eun åker hem långt tidigare än Hwa, jag vet inte om jag tycker det är så bra att lille Hwa hela tiden får sitta ensam här ända till slutet – inte bara det att hon är ensam, utan också det att det blir väldigt långa dagar för henne utan någon förälder”, förklarade Kyoung.
”Vad kan det ha att göra med hennes låtsaskompis La”, undrade Yon försiktigt. Yon visste att hon hade en hel del kvar att lära, när det gällde barns psykologi, och Kyoung – Mi kunde med sin erfarenhet lära henne mer om det.
Kyoung tog Yon till den främre delen av rummet.
”Jag tror inte att La är en direkt påföljd av problemet, men jag har lagt märke till att hon nästan ser honom sm en riktig person, hon talar om honom som om han vore en riktig människa.” Kyoung gjorde en paus. Några av dom andra kollegorna anslöts sig till dem. Kyoung var den som hade mest erfarenhet av barn, och hon var den som jobbat längst på Sol Stigen efter det att Miss Min – Ji avgått. Kyoung hade sett många generationer av barn som kommit och gått.
”Man märker skillnaden på barn som talar om sina låtsaskompisar som om dom verkligen var deras låtsaskompis, än på dom barn som baserar låtsaskompisen på en verklig person. Barn som talar om låtsaskompisar som dom själva har hittat på, har oftast egenskaper som ingen annan har, dom kan till ett exempel flyga, vara osynliga eller anta olika former. Sedan är det deras sätt att förmedla det hela, dom ser det som en lek, ett spel, ungefär som när ett barn leker med sina leksaker och pratar med sig självt. Men Hwa – Sus låtsaskamrat har inget av dessa egenskaper, och hon är helt allvarlig på hur vida den här ”kompisen” verkligen existerar.”
Kyoung – Mi avbröt sig, såg fundersamt bort mot Hwa – Su, som nu hade sällskap av den unga Da – Eun, en vacker kvinna, eller tonårskvinna som hon var i allas ögon, en mycket trevlig och social praktikant från högskolan i Busan.
”Vad är det för detalj du reagerar mest över”, frågade en äldre kollega bakom Yon.
Kyoung – Mi satte fingret under hakan och funderade en liten stund.
”Att den här ’La’ bara existerar i hennes drömmar. Hon drömmer om honom, men han finns inte i verkligheten, så som andra barn påstår att deras låtsaskamrater gör. Det får mig att tro att det här är en person hon antingen kan ha mött i verkligheten, eller att La är ett undertryckt begär efter sällskap, uppmärksamhet eller någonting annat, jag vet inte.”
”Skall vi tala med hennes föräldrar”, frågade en annan kollega. Kyoung med vände sig snabbt om.
”Nej, vi väntar i ett par dagar och ser hur det utvecklar sig. Vi noterar dock att vi börjat ana oro, i fall att det skulle vara något – om två dagar talar vi med hennes föräldrar”, beslutade Kyoung – Mi bestämt. Miss Yon, som ändå inte riktigt hade förstått sig på Kyoungs oro, antog att hon måste lita på Kyoungs ord, för hon själv, med hennes korta erfarenhet med barn, så framstod Hwa – Sus låtsas vän La mer eller mindre harmlös, men tydligen var det något i det hela som fick Kyoung att börja fundera och oroa sig för Hwa – Sus tillvaro.
När Yon fortsatte med disken funderade hon mycket på vad Miss Kyoung hade sagt om låtsaskompisar. När hon kom hem från jobbet, så skulle hon ta upp sin barnpsykologi bok och läsa kapitlet om barns beteende.
*
All content, such as text and the plot are copyrighted by David L.
Före Middagsstund
IBLAND
händer det att man får något i huvudet, in idé, en invigelse, kanske bara en flashback, och så föds ett litet frö till en historia man så gärna vill skriva ned på papperet. Jag fick en känsla av något när jag en tidig morgon, klockan kan väl ha varit runt 5 eller 4, då solens strålar bara låg som ett tunt dis bortom horisonten, och jag lyckades fånga den känslan på den här bilden ovan.
IRRITERANDE
nog så är det en sådan där retfull känsla, som finns alldeles framför en, men precis utanför räckhåll. Jag skall beskriva det för er: Bilden visar en mor med sitt barn, ståendes på något som ser ut som en gångbalkong på något höghus i en okänd stad. Bortanför ser vi ett höghus. Modern pekar upp mot en rosa himel, som antyder att det antingen är en flammande skymning eller en kylig morgon.
Bilden blev aldrig klar, för någonstans här tappar jag tråden till historien. Saga är berättad på bilden, men jag kan inte få ned det med ord.
VAD VI VET om denna oskrivna berättelse är att:
v Sagan utspelas i Asian (möjligen Japan)
x Det är en kort novell
v Den skall INTE handla om magi i magins skriftliga mening
x Flickan på bilden heter Rie och modern Mika Sakai
v Det är vintertid
Föreställningsbilden var som sådan; Att man ser höghuset stå där borta, nederdelen av den blir lite disig pga all smog, himlen är dock klar och kylig. Ovanför skall vidunderliga moln resa sig, men bara så att man ser dess toppar, kanske är det denna scenario som modern står och pekar upp på? Kanske har dom just kommit hem från dagis/arbete? Eller är dom på väg till dagis/arbete?
JAG VET INTE
om den här historien någonsin blir färdigberättad eller fullbordad, jag söker fortfarande efter handlingen, men eftersom det inte funkar att sitta och "tänka" sig till handlingen så måste jag tyvärr låta tiden få avgöra det ödet. Och det kan ta lång tid. Men varje gång jag ser på bilden, så dyker samma känsla av magi som jag hade första gången jag började rita bilden, och lika nyckfullt så slutar den just där den slutade då för nästan ett halvår sedan en tidig gryning i Ryd.
All content, such as text and the picture above is protected and © 2009 by David L.
