Arirang No. 5 전를 원해요 여자친구 - xD

I lampskenet från den ensamma lampan utanför mitt fönster i Linköping, så brukade jag skriva mina berättelser. Jag skapade dem långsamt, byggde upp dem bit för bit, ibland lät jag även bara stundens känsla formge dem - ingen blev sig lik den andra.

Konstigt nog drömde jag aldrig om dem. Jag har nog aldrig drömt om mina berättelser. Trots att jag tänker mycket på dem, och trots att jag i stort sätt dagligen går och formger mina fiktiva vänner i sagorna, så har jag aldrig drömt om dem.

Vissa kalla mornar då köldfrosten låg tät över gräset, kunde jag för en kort stund kanske få en glimt av hur det såg ut i mina egna sagors värld; jag kunde för ögonblicket se mina karaktärer komma gåendes, tillsammans förbi mig, och jag sluter ögonen och känner deras parfym doft komma emot mig, och den lilla vindpust som sveper fram över mitt ansikte, kan för den korta sekunden, bli till vinddraget från när en av dem passerar alldeles intill mig.

Jag hör deras skratt inom mig, jag kan höra hur de talar till varandra, men aldrig om vad. Kanske om sådant jag inte förmår skriva om, kanske om sådant som aldrig är menat att jag eller mina läsare skall få reda på. Det tillhör deras eget liv, ett liv som jag har skapat, men ett liv som lever, pulserar och utvecklas därbortom, då jag lagt ned pennan och slutat skriva.

Jag vänder mig om för att se efter dem, men de är försvunna, och för en förbipasserande så har dom aldrig varit där... men dom finns där, dom lever i mig, jag har skapat dem. Jag står ofta kvar en stund på cykelstigen, låter den kalla luften svepa över mig, innan jag leende traskar vidare till Universitetet. Och sedan är jag lika borta från den plats där jag en gång stod, som mina fantasiskapleser - det är så det är att vara amatörförfattare, lite till och från.

EDIT: Fixade till mina Blog Exits (över klockan). Texten står nu i centrum, vilket ser bättre ut. Ytterligare en Blog Exit har valts, som är lösenordskyddad. Ni får fråga mig om PSWD.